Kimo Bruk grundades av initiativrike svensktysken Petter Heijke 1703. Heijke valde platsen eftersom det fanns en tillräckligt djup hamn för malmskutorna, tillgång till vattenkraft att driva hamrarna samt skog för kolning.

Järnmalmen kom från Utö gruva i Bottenhavets södra skärgård samt från Herräng gruva i Roslagen. Den skeppades över till Tacksamviken i Oravais och fraktades därifrån med häst och kärra till Masugnen i Oravais för att gjutas till tackjärn. Från Masugnen transporterades tackjärnstackorna på hästdragna pråmar upp längs ån till Kyhras åbro i norra Kimo och därifrån vidare med häst och vagn längs den lilla byvägen till hammarsmedjorna. Alternativt gjordes transporten i sin helhet med häst och vagn landvägen. Vintertid användes slädar i stället för vagnar. 

I Hammarsmedjorna förädlades järnet till exportvaran stångjärn. Också andra järnprodukter såsom ankaren, spikar, bultar och verktyg tillverkades.

Kimo Bruk var år 1792 Finlands mest produktiva järnbruk. Det KB-märkta järnet fraktades med egna skutor från Oravais till Stockholms järntorg (finns i nuvarande Gamla Stan). Järnet exporterades vidare från Stockholm till övriga Europa.

I slutet av 1800-talet blev järnhanteringen olönsam, bland annat på grund av att nya smidesmetoder från England, baserade på stenkol, tog över marknaden. Järnhanteringen lades ned 1891 men ersattes av annan industriell produktion. Två av de tre hammarsmedjorna byggdes om till sågverk och kvarn. Från år 1922 producerades och distribuerades även elektricitet från Kimo Bruk.

Stångjärnshamrar fanns vid tre forsar i Kimo by. Av bruksbebyggelsen från 1700-talet finns klockstapeln, förvaltarbostaden, utekällaren, magasinsbyggnaden, klensmedjan samt stenväggarna av hammarsmedjan bevarade. På platsen där den första knipphammaren stått uppfördes en mekanisk verkstad omkring år 1900.

Läs mer...